Han förstår inte världen

Den sviker

Den stinker

En grötig sörja som tränger sig in i hans ådror

Ord

Tillägnad H.p Lovecraft

Giftet rusar

Fyller mig med något jag inte vill ha

Springer längs öde gator

Bankar på låsta dörrar

Och giftet rusar

Drar mig längre och längre bort från dig

Springer genom en tunnel som aldrig tar slut

Inget ljus i slutet

Sträcker mig efter armar i natten

Men ingen godhet finns att hämta här

Och giftet rusar vidare

Jag är fortfarande rädd

Ser in i spegeln

Men den är döende

Bitar faller inte längre på plats

Lägg din själ i en låda*

Han är kommen för att rädda oss

Vem är du?

Ställ dig i kö

Djävul eller gud

Jag är ihålig

Tar vilken form jag vill

Cancer i spegeln

Sprider sig som en eld över din kropp

Jag tar form av din mening med livet

Jag smälter den som vax i mina händer framför dina ögon

*mening förtäljd av en sinnesförvirrad frälsare på Usa´s gator

Bakom slutna ögonlock faller höstlöv

Leker i vinden

Daggtårar

Hösten har sommaren i sitt grepp

Orgasmen som frigör depressionen

Mörk är natten som omger en stad av ljus

Gatlyktorna strålar svart över nedpissade rännstenar

Inget är längre vad det varit

Svartmålade bilar kryper fram längs vägen

Krossar röster som tystnat

Poeterna flydde staden för länge sedan

Det var ändå ingen som lyssnade

Scenen står tom

En clown spelar en tyst serenad på en stränglös fiol

Fläckar av tårar på ditt brev

Som om du grät när du skrev att du lämnar mig

Fläckar av tårar på ditt brev

Smakar salt

Varför får jag inte känna din hud?

I ditt förseglade slott torkar inte dina tårar

Som silverdroppar på golvet

Du väver en tråd

Du trär silverkulor

Tar dom runt din hals

Tyngda av dina löften

Våta av din sorg

Utanför dina murar brister hjärtan

Det har gått så lång tid

Du ber på bara knän

Du ber till den du kallar gud

Men inga svar du får

Inte jag heller

Gud hatar oss för vi gjort

Du vände mig ryggen

Och han,oss

Jag vill krossa dina väggar av glas

Men du är så långt borta

Långt efter vår död flödar våra tårar ännu

Möts i ett hav av sorg och skuld

titeln på denna text kom från något jag läste i en bok, om en drottning som straffade sitt barn genom att stänga in honom i en skrubb där han skulle göra sina läxor, han glömdes kvar i skrubben och dog där, man fann honom senare sittande mot väggen med tårfläckade papper i händerna.

Kall vägg mot ryggen

Inga blickar

På en kort kjol över ben täckta av blåmärken

Nordanvinden tar tag i hennes hår

Torkar inga tårar på en skrynklig blus

Hon ville hon med

Men hon blev kvar sist

Ovald och bortglömd

Oskuld mot sin vilja

Lämnar lappar på bänkar

Ingen ringer nummer hon skrivit

Ingen särar hennes ben

Men hon för alla

Ingen ser

Hon är flickan som aldrig blev vald

Hon här flickan som blev över

En lycklig man går gator han aldrig gått förut

Åker katarinahissen upp och ner

Ler åt skyltdockor i trasiga fönster

Knuffar undan de döda ner i rännstenen där de hör hemma

Han är inte som dom

Och han ska snart lämna denna plats

Skeppet står startklart uppe på malmskillnads bron

Spyr ut ett grönt ljus som bara han kan se